Nu är det kämpigt, men går faktiskt framåt ändå. Mentalt har det alltid blivit enklare och enklare med åren, men nu verkar det vänt.
Svårt att hitta rätt, korridoren i mitt huvud som gör detta lekande lätt är smalare än vad jag minns. Det gäller alltså att koncentrera sig mer för att inte tappa fokus, tro att allt går av sig själv och faktiskt hålla ut.
Känns lite som om man behöver vara i samma sits för att förstå, men det är samtidigt inget världsproblem eller enorma berg att klättra. Jag klagar inte, bara konstaterar.
